Mello 2010

Som vanligt när det är Melodifestivalen på tv sitter jag bänkad. Har alltid varit så och kommer förmodligen alltid att fortsätta vara så. Det är en fantastiskt fin tradition som återkommer år efter år och sprider både musik, ljus och glädje. Nästan lite som Lucia fast med mer fart i. Så vad tycker egentligen en riktig Mello-fantast om årets startfält?

I love it! Mello 2010 slår alla rekord. Jag sitter nästan här i chock och förundras över hur många bra bidrag det var med i denna första omgång. Det var egentligen bara två av låtarna som jag inte gillade. Nummer 2 (tror jag) var hon med silverhanden och den konstiga armdansen. Kanske hade denna låt passat bättre i ett annat musikevenmang, i alla fall hade vi alla mått bäst av att slippa höra den. Dessutom gillade jag inte Pain of Salvation, deppig låt som dessutom gjorde största delen av bandet sysslolöst. Varför satt egentligen halva bandet på scenen och inte gjorde något?

Allas vår Måns, fnissiga Christine och Hollywoodhunken Dolhp gjorde dock en strålande insats tillsammans. Vilken himmelens go och oväntad trio. Jag tycker faktiskt de var helt enastående. Frågan är väl hur allas vår boråsare Christer Björkman klarade sig? Ja vad tycker du? Utklädd till krigare eller vad han nu föreställde kändes inte riktigt rätt på Mello. Att blanda in slaget om Sverige i ett musikevenemang kanske blir lite tokigt. Något som dock inte är tokigt är att jag kommer sitta bänkad om exakt en vecka igen!