Hej alla glada julfirare!
Måste bara få berätta om mitt mirakel. Julen hemma hos Arntsberg har i allra högsta grad varit helt fantastiskt bra. Men det var bra nära att den blev raka motsatsen. Veckan som gick har spenderats i säng och soffa för det mesta. Var nämligen offer för en vårdslös lastbils-chaufför i en trafikolycka i måndags.


Hemskare upplevelse har jag aldrig varit med om faktiskt. Det var nämligen så att jag och min mor hade varit och julhandlat. Vi var på väg hem och skulle svänga upp på motorvägen från Hedvigsborgs-hållet. Annelundsmotet. Ni vet där man kan lägga sig i två filer som leder till påfarten till Göteborg?
I alla fall så lade jag mig i höger-filen för att jag vet sedan innan att filerna ändå går ihop längre fram och vänsterfilen måste lotsas in i högerfilen. När det blev grönt ljus så körde jag på, men det gjorde även en lastbil som av någon anledning tyckte att det var en smart idé att lägga sig i innerfilen. Jag låg strax före honom men detta var inte något han märkte överhuvudtaget, så han gasade på upp för backen på påfarten. Vid det laget var jag ju redan där med, och med all snö som låg där så tappade jag fart och hamnade någonstans i mitten mellan lastbilen och räcket. DÄR förstod jag att han inte ens ser oss. Så jag försöker gasa på så gott jag kan för att komma ikapp och inte klämmas ihjäl emellan. Men kommer precis fram till fronten när han ändå lyckas ramma oss rätt i baken, vilket gör att vi hamnar med snedsidan på bilen mot hans front. Där trodde vi självklart att han skulle stanna då åtminstone, när han kört på oss! Men nej. Han fortsatte köra på oss, full gas och tryckte vår bil framför sig flera meter. Där trodde jag att han medvetet försökte mörda oss. Man märker väl om man har en bil i fronten???!!
Efter en bit fattar han varför det går så trögt antagligen och stannar. Vilket gör att bilen skjuts ifrån och börjar spinna ett par varv innan vi till slut slungas in i räcket med en smäll.


Om det lät som att hela händelseförloppet tog tid så var det precis så det kändes. Som slow motion. Man hann vara hur klartänkt, rationell och livrädd som helst. Så mycket hann spinna runt i huvudet.
Varför försöker han döda oss? Vi kommer dö. Hur ska jag göra för att ta mig ur situationen? Gasa går inte, bromsa går inte, ratta går inte, tuta hjälper inte. Man kunde bara sitta där, vänta på att det ska göra ont och allt ska vara över, död eller levande.
Det var det värsta av allt. Att sitta där och inte ens veta om jag och mamma skulle leva eller inte om några sekunder.


Vi klarade oss mirakulöst bra. Mamma fick ont i nacken och fick på sig nack-krage direkt i ambulansen. Jag slog i huvudet och axeln. Men inget brutet. "Bara" ont och tårar.
Brandmännen, ambulans-personalen och sjukvårds-personalen var helt fantastiska. Underbara och hjälpsamma människor. Inte bara för att det var deras jobb. De var verkligen människor med stort hjärta och det gjorde hela grejen mycket mer lätt-hanterlig.
Polisen därimot kom inte ens till platsen medan vi var kvar, och vi var kvar en stund.
De kom till sjukhuset, otrevliga som få, helt känslokalla i både blicken och tonen. Hade ingen som helst medkänsla eller intresse för vad som hade hänt. Det var precis så att dom frågade vad som egentligen hände. Men inte ens det var dom speciellt intresserade av att höra. Jag tycker det är minst lika viktigt att dom är trevliga och empatiska. Dom jobbar med människor, inte potentiella brottslingar och low-lifes. Tycker inte ens att det kändes proffsigt på det viset dom hanterade situationen. Jag vet inte ens vad som händer nu. Vi väntar på försäkringsbolaget.


Jag skulle vilja veta vad som händer med lastbils-chauffören? Han sa till oss att han inte ens hade sett oss eller märkt oss? Han gjorde så mycket fel som man kan göra och ändå ska han ha sitt körkort kvar? Om man kör lastbil måste man ha dubbel uppmärksamhet för döda vinklar osv. Det är ingen ursäkt att man kör lastbil. Vad hade jag haft för chans om jag inte gasat på? Blivit mosad totalt för att han inte kan köra och antagligen höll på med något annat eller var påverkad eller för trött, vad vet jag.


Jag är bara glad just  nu att jag och min mamma fick fira en jul till. Att det inte gick värre som för många andra i trafiken denna jul. Detta var mitt christmas miracle. Mitt hjärta går ut till alla familjer som det inte gick lika bra för. All kärlek till er.

Denna bild lade Borås Tidning upp när det skrevs om olyckan.
För er som kanske trodde, "vilken idiot som har kört från fel håll och frontal-krockat". Så var alltså inte fallet.
Han pushade oss framför sig och här har bilen blivit flyttad för att släppa fram trafiken.